Allt känns som de är slut.
Hur man bara går vidare här i livet, får nya saker att uppleva, som man i sin tur lämnar och glömmer. Minnen finns, men de flesta raderas ut på ett eller annat sätt.
det märkliga med livet är att man nog aldrig är riktigt nöjd, för när man väl är det för en gångs skull, så skuggas de över med nya motgångar.
Man är sjuk och blir frisk, från att vilja dö är man helt plötsligt rastlös. Vintern blir till vår som sedan blir till sommar, men sen då. När vädert lyser vitt, du känner dig misslyckad och vet inte vad du ska göra med dagen? är det verkligen fulländad lycka? Kanske har man de roligare en tisdag i december? man vet nog aldrig vad meningen med allt man gör egentligen är. kanske är full lycka inte att vara helt fri, utan att ha lite press på sig och sedan klara av den.
kanskekanske. det är ändå (utifrån mina egna erfarenheter) när man som minst anar det, allt inträffar!

Men om man inte vill glömma då? inte vill gå vidare? det är kanske det som e så svårt. När det är dags att gå vidare....men man själv inte känner sig redo.

Jag läste precis en jättebra blogg "skildapappan" den handlar om hur han försäker hantera sitt nya liv, sitt liv som ensamstående med sin 2-åriga dotter, och alla känslor som han har kvar för mamman. han skrev fint.